Piesdescalzos.blogg.se

Framme i Guiuan sitter vi nu inregnade på ett rum, utan surf. Dagen har vi ägnat åt att åka hit och dit, fram och tillbaka tvärs över staden och Calicoan Island för att få en bild av stället och fundera på hur länge vi vill stanna. Men innan vi berättar mer om hur det är här så kanske vi skall ägna några ord åt att beskriva hur vi kom hit över huvudtaget.

Det började som alla äventyr bör inledas, med en rejäl frukost! Varsin continentalfrulle, två kokta ägg och en delad frukttallrik på vårt morgonställe "Nigi nigi nu noos e nu nu noos" gav oss tillräckligt med energi för att åtminstone bära upp bagaget till huvudvägen på Boracay, och därifrån bar det av mot Caticlanfärjan med det vanligaste färdmedlet här i Filippinerna, nämligen en tricycle. Väl i Caticlan var det inga större problem att hitta en buss som ville bära oss till öns huvudstad Iloilo, en resa som skulle ta cirka fyra timmar av våra liv att fullborda. Det var ganska kuperad terräng, och man måste säga att det naturliga landskapet (Boracay är inte naturligt...) i Filippinerna är väldigt vackert och vilt, med en underbar grönska och tät djungel i stort sett överallt. Längs vägarna står det små bambuhus mer eller mindre hela vägen, och ibland även någon mindre by. Risodlingar verkar vara det absolut vanligaste sättet att försörja sig om man inte bor vid kusten och kan fiska. Man ser bufflar som plogar upp den bördiga leran och ris som ligger och torkar på presseningar och tar upp halva vägen överallt. Svamp och kokosnötter är också viktiga familjeförsörjare här, och varenda palm har uthuggna steg i stammen.

Väl framme i Iloilo hade vi förhoppningar om att man kunde ta en färja direkt till ön Samar, som ju också var vårt slutmål, men så bra var det inte. Vi fick ta oss till Cebu med en färja som skulle ta tretton timmar i runda slängar, och eftersom den avgick klockan sex på eftermiddagen så skulle det till att sovas på sjön. Efter lite efterforskning fick vi reda på att det fanns fyra olika klasser; Ekonomi (900pesos), Tourist (1200p), Ambassador (1500p), och Presidential suite (1800p). Vi tog givetvis presidential! Sannas föraningar om att vi skulle sitta på en träbänk och svettas hela natten tillsammans med en klase höns och massa filippinos försvann ut i intigheten när skeppsvärdinnan öppnade dörren till ett svinkallt lyxrum med egen toalett, dusch, dubbelsäng, minibar, tv och dvd... Helt okej för 300 spänn per skalle! Tourist och ambassador-klasserna såg också bra ut, medans ekonomi var mest som en stor sal med dubbelsängar med plastmadrasser i. En hel del tuppar där med.

Vi kom till Cebu vid åtta på morgonen och visste egentligen ingenting om vart vi skulle. Vi frågade runt lite och när man gör det i detta landet får man direkt en hel samling med filippinos runt sig som vill hjälpa till. Det är i sanningens namn ett hjälpsamt folk! Det är inte så att de vill ha betalt för att hjälpa till heller, som det kan vara i vissa länder, utan de verkar bara tycka det är roligt. De flesta kan engelska förvånansvärt bra och de som inte kan försöker ändå. I Cebu blev vi hjälpta till en färja som på tre timmar skulle nå den lilla staden Ormoc på ön Leyte, som är bunden till vårt Samar med en bro. Det verkade bra tyckte vi och efter lite mer hjälp från de lokala visste vi att det skulle ta cirka åtta timmar att nå vårt mål i Samar, Guiuan. Då klockan stod på tre på eftermiddagen beslöt vi att ta en paus i resandet och övernatta i Ormoc och efter en titt i Lonely Planet-guideboken hittade vi till ett rätt billigt och okej ställe; Zenaidas Chaetue. Sanna mådde rätt kass och hade feber vid det här laget så vi kunde behöva ett litet vattenhål i resöknen. Det blev mest käk och vila här i annanasens mecka.

Efter en massa lokal frukt och en kaffe och donut på Dunkin Donuts (japp, även här...) blev det buss till Tacloban där vi bytte till minibuss till Guiuan, där vi nu befinner oss. Vi har som sagt tittat runt lite här och det känns inte som vår resa är över, som vi har hittat hem. Mest beroende på att surfingen ligger 30-40 minuter ifrån byn och ska man bo på resort vid stranden blir det alldeles för dyrt. Sen blev vi lite rädda för vågorna också... Ingen av oss är ju direkt experter på vågsurf även om vi kört en del innan, men det här var STORT! "Big enough to kill yourself" sa en övervintrad surfare från Kalifornien och i samma stund kände vi båda att det här stället kanske inte var riktigt rätt för oss, än. Vågorna bryter dessutom direkt upp på revet vilket inte är så skönt om man skulle misslyckas med att balansera på brädan, något som vi räknar med att misslyckas med en hel del. Dock skall det finnas många bra ställen längs med kusten så vi bryter upp redan imorgon i jakt på en fin liten våg som bryter över en mjuk madrass eller sand går också bra. Eller till och med rev, bara det inte är så stort som det var här (cirka 3-3,5 meter... minst).

Att ta sig hit kostade knappt 500 kr per skalle, inkl. lyxfärjan. Allting är häften så dyrt som på Boracay, om inte billigare. Filippinerna försöker gott ta tokiga överpriser ändå, men de skulle ju vara dumma om de inte försökte. Ett leende på läpparna och ett nytt förslag och allt löser sig fort. Den gamla surfarn och några andra män med betydligt yngre fillipinoflickor (vilket tyvärr är en alltför vanlig syn) är de enda turisterna vi sett sen vi drog. Och vi verkar vara de första tusisterna de här folket sett någonsin. Ögon stora som basketbollar (som för övrigt är nationalsporten, konstigt när de är så korta...) och fnissande tjejer i varje fönster, hörn, på gatan och i bussar. Jesper verkar dom ta som Jesus, då unga killar ropar "I like your hair!" "You're my idol!" och "Hey, you look like Brad Pitt". Skitbra för självförtroendet...

Sanna är nu frisk som en nötkärna efter att hon fått några hejdundrans piller från en superrolig doktor, efter konstaterad halsfluss. Och i morgon tar vi oss alltså uppåt kusten mot staden Borongan. Tyvärr har vi varit lite för upptagna i vårt resande för att få upp kameran, men det kommer!

Ha det gött och kommentera vidare!

/Pepe & Sanna