Piesdescalzos.blogg.se

Vi ber om ursäkt för detta långa uppbehåll av uppdatering, men vi är alltså tillbaka på kära Boracay och semestrar på i god anda! Resan tillbaka från Samar gick ännu smidigare, vilket vi inte trodde var möjligt. Vi måste erkänna att det kändes skönt att komma bort från alla stirrande blickar och "Hey Yo, whats your name"-kommentarer.

Moln, regn och brist på vind har förvisso gjort att chillfaktorn kanske lagt sig på en lite för hög nivå. Det har blivit några långa dagar med pocketbok ihop med kaffe och sötsaker som avslutats med alldeles för lyxiga middagar. Kanske börjar vår semester likna de flesta andras här, som trängs på "tyskebaren"? Nädå, vi har det fortfarande gott och i morse vaknade vi med solen gassande in genom den fördragna gardinen. Det blev en hastig frukost innan vi trippade ner till White Beach och fläkte ut våra kroppar på stranden en timme. Palmerna vajade precis som dom skulle och ska enligt prognos hålla i sig. Det blev en dag på Bulabog (kitebeach). Tyvärr verkar det som om Pepe satt sin framtida fotbollskarriär på svaj, då han (ännu en gång) gjort sig illa på vattnet, knät fick sig en smäll. Ingen större fara men vi antar att han får jobba på brännan resten av tiden.

Vi har också fått mycket roligt besök på ön av Lina "Lucky Luke" Lundgren, som tillsammans med danska Helle gör att utelivet fått en helt ny innebörd! Men, hon är alltid först på vattnet. Dessutom är hon ett bra fotoobjekt och inspirationskälla då Sanna och Lina hela gårdagen gav sig tusan på att lära sig åka blind, en gång för alla. Det gick skapligt...

På grund av dåligt väder har inte kameran åkt upp vid så många tillfällen men vi slänger upp lite blandade bilder, gamla och nya!

     
    
1. Lina laddar 2. Sanna lyckades 3. Sanna lyckades inte. 4-6. Några lokala 7. Vilda lekar 8. Två locals 9. Sanna



    
Peps och hans älskling och favorithakets meny.

    
Stökeri från nyårsnatten.



Tills nästa gång!

/ Jesper & Sanna

Tro det eller ej, men idag har det varit sooool! Och vi säger det inte bara för att retas, det är faktiskt till och med sant. Detta har firats med lite solbadande i sjörövarpoolen här på Pirates Cove följt av en liten cykeltur ut till nästa udde söder om oss. Där fanns inget att göra så vi slukade våra ostmackor och cyklade hem igen och tog flöjten i akt och fotade lite medans det var bra ljus. Det finns en del skumma krumelurer här, speciellt den där ödlefisken ni kan se på bild här. Den har bara två framben som dessutom är formade som fenor, ändå gillar den inte att vara i vattnet. Apan sitter bakom ett av husen här, bunden till en liten pinne. Vi funderar på att frita den innan vi sticker men då den verkar lite aggresiv kan det bli svårt, han får nog sitta där, stackarn. Ormen på bilden var tydligen inte giftig, dock har det en gång i tiden dykt upp en grön mamba i en av saltvattenspoolerna här och ägaren till stället, Pete, har blivit jagad av kobror två gånger. Läskigt!

              
Från vänster till höger: 1. Konstig varelse  2. Serpiente  3. Rosa delfin  4.Lokala barn på en lördag  5. Vårt lilla kyffe  6. Sanna spanar vågor  7. Frukost!  8. Vågen precis utanför oss  9. Igen  10. Jag undviker precis en säker död  11. Hela stället är fullt med såna här roliga totempålar eller vad det är  12. Hårt jobb på risfälten  13. Pete och Marc  14. Smurf  15. Man vill ju inte ha regn i kaffet!

Vi befinner oss just nu i staden Borongan, på Samars östra del. En resa som tog ungefär tre timmar med jeepney, en slags bussbil som ser ut som en utsmyckad mjölkbil från amerikas äldre tider. Resan gick på en smal väg längst kusten och vi kunde flera gånger se hur vågorna bröt fint, i stort sett överallt.

Sedan vi lämnade Cebu City har det regnat och regnat... vilket kanske omedvetet har påverkat känslan över att vara här. Det finns gott om brakes även om de flesta är tok för stora för mig (Sanna). Jesper är just nu och kikar borta på piren om "vårt" ställe ser bra ut. En sandstrand med fina, små vågor som bryter cleant och beräkneligt. Perfekt för oss! Igår hade vi en riktigt bra session (i regnet). Tyvärr är det inte riktigt som vi föreställt oss. Det är farligt med förväntningar. Stränderna är svarta av ruttna kokosnötter, skräp och likaså vattnet. Vi bor lite för dyrt för vår budget hos en halvgalen amerikansk dude på cirka sextio vårar, som verkar ha köpt upp hela Borongan, även vågen precis utanför Pirates Cove, som surfresorten heter. "Surf dude, surf chick!" utbrast han när vi kom och sedan började det; prat, prat, prat. "Fuck them, fuck this". Kanske är man som svensk bara så tyst och försynt att man har svårt att hantera det? Han är så trött på grannens höns att han har spelat in sig själv där han på ett mycket märkligt sätt imiterar en tupp som håller på att dö (eller nåt) och satt upp stora högtalare längst sin mur och spelar upp det där flera gånger om dagen. För att jävlas. Ni fattar... Men han är duktig på att surfa, och resorten är fin med ett stort vattenland och jacuzzi. Dessutom har vi ett eget kök så vi kan käka goa frukostar med gröt, frukt och kaffe.

Vi stannar några dagar till, sedan verkar det bära av mot Donsol uppe i Luzónregionen, ett ställe där man kan simma med valhajar! Jesper och Marc (amerikanen vi träffade i Guiuan som också hamnat här) kom tillbaka nu, det ser bra ut så nu kokar vi lite pasta och paddlar bort. Hihi, det kittlar i surftarmen.

Nu är vi tillbaks från surfet och det var massa locals där för första gången! Snälla verkar de vara de små liven. Det gick bra idag för mig, Pepe, och mindre bra för Sanna men det gör inget. Efter hennes supersession igår ska hon ner på jorden lite.

Igår hade vi en liten slakklinesession och fotade lite mellan skurarna. Resultatet ser ni här!

    
 

Framme i Guiuan sitter vi nu inregnade på ett rum, utan surf. Dagen har vi ägnat åt att åka hit och dit, fram och tillbaka tvärs över staden och Calicoan Island för att få en bild av stället och fundera på hur länge vi vill stanna. Men innan vi berättar mer om hur det är här så kanske vi skall ägna några ord åt att beskriva hur vi kom hit över huvudtaget.

Det började som alla äventyr bör inledas, med en rejäl frukost! Varsin continentalfrulle, två kokta ägg och en delad frukttallrik på vårt morgonställe "Nigi nigi nu noos e nu nu noos" gav oss tillräckligt med energi för att åtminstone bära upp bagaget till huvudvägen på Boracay, och därifrån bar det av mot Caticlanfärjan med det vanligaste färdmedlet här i Filippinerna, nämligen en tricycle. Väl i Caticlan var det inga större problem att hitta en buss som ville bära oss till öns huvudstad Iloilo, en resa som skulle ta cirka fyra timmar av våra liv att fullborda. Det var ganska kuperad terräng, och man måste säga att det naturliga landskapet (Boracay är inte naturligt...) i Filippinerna är väldigt vackert och vilt, med en underbar grönska och tät djungel i stort sett överallt. Längs vägarna står det små bambuhus mer eller mindre hela vägen, och ibland även någon mindre by. Risodlingar verkar vara det absolut vanligaste sättet att försörja sig om man inte bor vid kusten och kan fiska. Man ser bufflar som plogar upp den bördiga leran och ris som ligger och torkar på presseningar och tar upp halva vägen överallt. Svamp och kokosnötter är också viktiga familjeförsörjare här, och varenda palm har uthuggna steg i stammen.

Väl framme i Iloilo hade vi förhoppningar om att man kunde ta en färja direkt till ön Samar, som ju också var vårt slutmål, men så bra var det inte. Vi fick ta oss till Cebu med en färja som skulle ta tretton timmar i runda slängar, och eftersom den avgick klockan sex på eftermiddagen så skulle det till att sovas på sjön. Efter lite efterforskning fick vi reda på att det fanns fyra olika klasser; Ekonomi (900pesos), Tourist (1200p), Ambassador (1500p), och Presidential suite (1800p). Vi tog givetvis presidential! Sannas föraningar om att vi skulle sitta på en träbänk och svettas hela natten tillsammans med en klase höns och massa filippinos försvann ut i intigheten när skeppsvärdinnan öppnade dörren till ett svinkallt lyxrum med egen toalett, dusch, dubbelsäng, minibar, tv och dvd... Helt okej för 300 spänn per skalle! Tourist och ambassador-klasserna såg också bra ut, medans ekonomi var mest som en stor sal med dubbelsängar med plastmadrasser i. En hel del tuppar där med.

Vi kom till Cebu vid åtta på morgonen och visste egentligen ingenting om vart vi skulle. Vi frågade runt lite och när man gör det i detta landet får man direkt en hel samling med filippinos runt sig som vill hjälpa till. Det är i sanningens namn ett hjälpsamt folk! Det är inte så att de vill ha betalt för att hjälpa till heller, som det kan vara i vissa länder, utan de verkar bara tycka det är roligt. De flesta kan engelska förvånansvärt bra och de som inte kan försöker ändå. I Cebu blev vi hjälpta till en färja som på tre timmar skulle nå den lilla staden Ormoc på ön Leyte, som är bunden till vårt Samar med en bro. Det verkade bra tyckte vi och efter lite mer hjälp från de lokala visste vi att det skulle ta cirka åtta timmar att nå vårt mål i Samar, Guiuan. Då klockan stod på tre på eftermiddagen beslöt vi att ta en paus i resandet och övernatta i Ormoc och efter en titt i Lonely Planet-guideboken hittade vi till ett rätt billigt och okej ställe; Zenaidas Chaetue. Sanna mådde rätt kass och hade feber vid det här laget så vi kunde behöva ett litet vattenhål i resöknen. Det blev mest käk och vila här i annanasens mecka.

Efter en massa lokal frukt och en kaffe och donut på Dunkin Donuts (japp, även här...) blev det buss till Tacloban där vi bytte till minibuss till Guiuan, där vi nu befinner oss. Vi har som sagt tittat runt lite här och det känns inte som vår resa är över, som vi har hittat hem. Mest beroende på att surfingen ligger 30-40 minuter ifrån byn och ska man bo på resort vid stranden blir det alldeles för dyrt. Sen blev vi lite rädda för vågorna också... Ingen av oss är ju direkt experter på vågsurf även om vi kört en del innan, men det här var STORT! "Big enough to kill yourself" sa en övervintrad surfare från Kalifornien och i samma stund kände vi båda att det här stället kanske inte var riktigt rätt för oss, än. Vågorna bryter dessutom direkt upp på revet vilket inte är så skönt om man skulle misslyckas med att balansera på brädan, något som vi räknar med att misslyckas med en hel del. Dock skall det finnas många bra ställen längs med kusten så vi bryter upp redan imorgon i jakt på en fin liten våg som bryter över en mjuk madrass eller sand går också bra. Eller till och med rev, bara det inte är så stort som det var här (cirka 3-3,5 meter... minst).

Att ta sig hit kostade knappt 500 kr per skalle, inkl. lyxfärjan. Allting är häften så dyrt som på Boracay, om inte billigare. Filippinerna försöker gott ta tokiga överpriser ändå, men de skulle ju vara dumma om de inte försökte. Ett leende på läpparna och ett nytt förslag och allt löser sig fort. Den gamla surfarn och några andra män med betydligt yngre fillipinoflickor (vilket tyvärr är en alltför vanlig syn) är de enda turisterna vi sett sen vi drog. Och vi verkar vara de första tusisterna de här folket sett någonsin. Ögon stora som basketbollar (som för övrigt är nationalsporten, konstigt när de är så korta...) och fnissande tjejer i varje fönster, hörn, på gatan och i bussar. Jesper verkar dom ta som Jesus, då unga killar ropar "I like your hair!" "You're my idol!" och "Hey, you look like Brad Pitt". Skitbra för självförtroendet...

Sanna är nu frisk som en nötkärna efter att hon fått några hejdundrans piller från en superrolig doktor, efter konstaterad halsfluss. Och i morgon tar vi oss alltså uppåt kusten mot staden Borongan. Tyvärr har vi varit lite för upptagna i vårt resande för att få upp kameran, men det kommer!

Ha det gött och kommentera vidare!

/Pepe & Sanna

Mellanlandat i var langa resa mot Samar och befinner oss just nu i staden Ormoc pa on Leyte. Halvtrotta och lite febriga men resan har sa har langt gott som pa rals och vi har rest som presidenter (berattar i nasta inlagg). I morgon bitti hoppar vi pa en buss mot Guiuan, pa Samars sydostra spets. Det blir vart slutmal och vi hoppas pa lite najs vagsurf. I overmorgon har vi forhoppningsvis kommit oss tillratta och lagger upp ett inlagg sa fort vi kan, med lite mer om resan samt lite foton fran det nya stallet.

Tack for alla roliga inlagg, vi blir jatteglada varje gang!

Hej sa lange!

Peps och Sannanas

God drink! Gin, lime, 7up och lite pressad kalamansi.

Här i Boracay har vi haft jul! Det innebar väl egentligen inte så mycket, det mesta var fortfarande palmer, sand och sol. Fast man såg en och annan filipino med tomtemössa på förstås. På julafton köpte vi hem chokladkaka som vi slukade med några bananskivor samtidigt som vi öppnade lite klappar. Jag (Jeppe) fick bland annat ett mini-frågespel av tomten (tack tomten!) som vi testade direkt, med segerjubel från mig som följd. Kvällen spenderade vi på en riktigt bra fiskrestaurang här i närheten tillsammans med våra kitekompisar. De har stort utbud på sjömat här, allt från gaishummrar (grönsvarta) och nån konstig krabba med svans som går rakt fram, till sandmaskar och prickiga fiskar. Vi delade på ett gäng tigerräkor och en hel grillad Lapu-lapu, nån sorts inhemsk torsk eller nåt. Gott var det i alla fall!

     
Vänster till höger: Anna, Peter, Johan, David och Eva som vi firade jul med.

Dagen innan dopparedagen satt vi på varsin cykel och upptäckte ön. Vi tog tjuren vid hornen direkt och började med en alldeles för brant och lång backe upp till utkikspunkten, där man ser ut över hela Boracay. Vilket kanske inte är så imponerande egentligen med tanke på att ön bara är en kilometer bred. Vi fortsatte i vad som kan tänkas vara lite mer behaglig nedförsbacke, men utan speciellt bra bromsar var det en liten pärs det med. Efter att ha kollat in den lokala golfbanan så hamnade vi till slut på den minsta stranden jag har sett på denna ön. En lång sick-sacktrappa var enda vägen ner till stranden eftersom den låg precis nedanför en hög klippvägg. Mat och dryck man beställde i baren hissade de ner i ett rep. Väldigt mysigt för en dag, men jag hade inte pallat att ligga där hela semestern som ett par av tyskarna som var där verkade göra.

Igår var en trevlig kitedag! Alla hade skoj på vattnet, vi fotade lite och flaggorna vajjade i vinden. Sen gick jag ut och köttade lite ända tills min bakre fot hoppade ur sin stropp under en hård landning och jag gick ner i nån sorts enbenssplit som inte alls var så skönt för vänster höft och knä. Idag känns det mest i höften och det blir väl några dagars vila, men det är sånt som händer. Tricket jag skadade mig på var i alla fall snyggt!

              
1. Pop!   2. Mjoo inte bara kite på kitebeach  3. Kokosfight  4. Locals  5. Delad surfglädje  6. Railey  7. Bambuland  8. Sannas lilla rosa  9. Tricki tricki  10. Bulabog Beach  11. Landning

Annars är allt bra här och hoppas samma gäller för er därhemma! God fortsättning!

Äntligen är jag (Sanna) tillbaka på vattnet efter en efterhängsen förkylning, mycket skönt! Har haft två finfina dagar på raken med lite trick igår och lite lek i vågorna på revet idag. David och Anna och lite andra swedes har kommit hit och ska stanna i ungefär tre veckor. Eftersom de är lite mer på utelivet på sin relativt korta semester så har även vi äntligen svept våra första Cuba Libre och rökt lite vattenpipa. Annars verkar det vara många som kommit hit för nattlivet (mest koreaner), men det är inget som direkt lockat oss faktiskt. Mycket dunka dunka och ...lite oskön stämning. Och förvånandsvärt dyrt för att vara i Filippinerna.

       
1. Pyttedel av kitebeach  2. David  3. Efter kite  4. Flygande danska  5. Pepe på vattnet

Idag käkade vi frukost på nyupptäckta stranden Diniwid beach, som tydligen varit ett hemligt tillhåll för hippies på 70-talet. Underbar liten strand omringad av klippor klädda med palmer och numera nybyggda bungalows. Shit, hade velat vara den första hippin där. Då hade jag byggt ett litet rev med vågor som rullade in och odlat hönor så man kunde äta hur många ägg som helst om mornarna, för det är det lite hårdvaluta på här ska ni veta. Nu väntar vi tre vindfria dagar så planen är att ta sig runt ön och kolla in lite olika ställen. Den är inte alltför stor så vi hyr nog varsin cykel och hojjar runt!

   

Vi funderar fortfarande lite fram och tillbaks på hur resan ska se ut efter vår vistelse på Boracay, men det lutar åt två dagars båtfärd ner till ostkusten och Siargao. Möjligtvis med stopp på Bohol där man kan kolla in Chocolate Hills, en delfinö och förhoppningsvis även kajta lite. De verkar ha fina färjor här, hoppas de är utrustade med ett par tre kanoner också så piraterna håller sig på avstånd.

Här har ni diverse foton!

                 

1. Crepe de la crepe!  2. Trappan till vårt rum...  3. På väg till kitebeach, i tricycle  4. Sanna på BigMama  5. De vanliga kryddorna  6. Nån som vill ha flip flops? Han gör på beställning  7. Jul!  8. Boracay by night  9. De lokala pojkarna tar en dusch i regnet

Boracay är rätt så gött faktiskt! Vi har allt man kan önska sig ett par sandiga steg bort från vårt lyxrum och det kostar tre kronor att åka till kitebeach. Och egentligen har vi väl inte gjort så mycket annat än att nyttja restaurangerna, skärmseglat och gått morgonpromenader längs den kritvita stranden. Känns som det räcker gott för tillfället! Idag blev Sanna ganska så röd men nu är hon brun tycker hon. Jag går kanske med på det. Annars mår vi bra och lägger upp lite bilder från de två första dagarna (innan Sanna blev "brun") som ni kan kika på. Vi höll egentligen bara på att testa lite grejer med kameran men några palmer är ju aldrig fel att få upp här! Vi skriver mer nästa gång, hej så länge!

     

Kan man bygga ett flygredskap för många många miljoner och sedan sätta in helt obrukbara stolar i det? KLM kan det. Det blev ingen sömn för någon av oss på väg ner och att sedan sätta igång att köpslå cirka 319 gånger på en kvart med glada och pigga filipinos är varken det lättaste eller roligaste. Vi fick till exempel inte veta om Sannas surfbräda skulle komma med planet från Manila till Caticlan (byn närmast Boracay), "Checka in bara så får ni besked vid gaten." sa de till oss. Så där satt vi och oroade oss för vad vi skulle göra om den inte kom med. Helt i onödan, som tur var!

Första intrycket härifrån White Beach är att det är VÄLDIGT turistigt. Ni som har vart i Cabarete kan nog känna en del likheter. En låååång strand med bara restauranger och hotell mellan sig och huvudvägen, som ligger ungefär 500 meter ifrån vattnet. Vilket vatten det är förresten! Lika klart som i en pool och lika turkost som en kornblå Makitaborr. Inte helt fel!

Los Filipinos hasar runt i sina flipflop med stora leenden, trots att man gång på gång säger "no thanks" till solglasägon, smycken, deras happy hour och barbeque. Det verkar vara ett glatt folk, men de gör det mesta för att suga ut varenda peso ur fickan på dig som turist på Boracay. När färjan från Caticlan stannade vid White Beach´s hamn blev den överfallen av unga killar som snabbt roffade sig åt de väskor som låg där. De bokstavligt talat slet tag i väskan du bar på och pinnade iväg längst piren. De stannade efter 70 meter, ställde allt bredvid en tricycle (en typ av mototaxi) och skulle givetvis ha tips. Självklart förstod vi ju det från början men när det inte spelar någon roll om man säger nej ger man ju den där pesosedeln väldigt motvilligt.

Idag var vår första kitedag på flera månader, och lätt den bästa. Skitbra vind, gott med plats och vattnet så klart på sina ställen att det kändes som att kajta runt på snö. Det blev bara några timmar idag, dels för att vi inte riktigt är polare med solen än, men främst för att vi var tvugna att byta boende, till något bättre. Så i morgon bitti flyttar vi till en jättemysig dam med helt nybyggda rum, varmvatten och aircon för 700 pesos, vilket motsvarar ca 35 kr per person och natt. Det blev en high five på den och nu har Jesper deckat på sängen så vi får nog ta och käka lite.
 
Dagens visdomsord: När man inte är så smart så får man tänka mycket! -Pepe

Haj! från Sanna & Jesper

Samtidigt tar ens pojkvän ledigt över sommaren och softar på Varbergs stränder och Majornas uteserveringar och sätter igång och jobbar igen när svenska tillvaron börjar bli riktigt jävlig. Då är man istället så gott som arbetslös och knegar sig fram genom att sälja lussekatter på nordstàn två veckor innan avgång, för att vara säker på att de sista slantarna kan spenderas på en spruta mot turistdiarré. Jag vet hur jag ska göra nåsta gång.

-"Sluta jobba, börja softa!"

som Sara skrev i ett mejl en gång. Men jag måste erkänna, jag är rätt bra på det i alla fall. Emellanåt.

Filippinerna består av 7100 öar, och kan kanske därför vara lite svårt att ha någon direkt resplan. Så vi har inte det, än. Det kanske kan orsaka en viss oro i mammorna Carinas huvuden. Men det är lugnt, Jesper har ju Sanna och "Sanna har ju som tur är Jesper" och vad skulle någonsin kunna gå fel med två halvhippies i Filippinoland. Det här blir fint, med vita stränder, turkost vatten, vågor, vind, plattvatten och med all säkerhet: en och annan hängmattasession.



Pies descalzos, snart ses vi igen! /Sanna